Jag och min syster Åsa tänkte berätta vår farmors historia för er, som en hyllning till henne och till alla kvinnor som överlevde, om än knappt, i en hårt patriarkalisk värld.
Vi berättar gärna om kvinnor, starka som pansarvagnar, som trots tidens och samhällets tryck står stadigt och till och med banar nya vägar för oss som kommer efter.
Men vem berättar om de som inte orkade, de sköra som utnyttjades, bröts och bara nätt och jämt överlevde?
Här är en liten del av vår farmors historia. Vi kallar historien för farmors nedvikta, eftersom den baseras på hennes egen berättelse, ett brev från min farfar Herman, några brev från hennes vän Bertil i början av 1930-talet samt en tummad diktbok. Diktboken, som min syster Åsa har i sin ägo, är väl läst och vissa sidor mer lästa än andra. Vid de dikter som talade extra mycket till vår farmor, har hon vikt ner hörnet, för att lätt hitta tillbaka.
Hon stod och såg sig i spegeln. En mycket vacker kvinna med ett litet skört ansikte. En snart 30-årig kvinna. Ett barn i förhållande till världen, ett barn i förhållande till män. Uppväxt i ett schartauanskt hem med självförnekelse som livsluft. Med njutning och skönhet som djävulens verktyg.
Hon drog med fingrarna över läpparna, och log.
Ännu visste hon inte hur det var att bli kysst.
Hon såg sig själv i ögonen. Hon såg annorlunda ut. Vad var det som glimtade längst in i de stora rädda ögonen. Vad var det som brann? Passion farmor! Passion!
Judit Eriksson var förlorad i kärlek.
0 Comments
Trackbacks/Pingbacks