En duva menad för mig

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
När björken slog ut utanför mitt fönster, drygt tre veckor innan den brukar, tog jag telefonen och ringde till Katarina kyrka.

– Jag söker min pappa, ville jag säga, jag söker min pappa för jag vill tala om för honom hur vackert det är.
Men, trots att det var telefontid så var det ingen som svarade. Jag slog numret igen. Den monotona rösten hälsade åter välkommen, rabblade sina öppettider och avslutade med att det inte går att lämna något meddelande. Sen kom det ett pip i alla fall, och jag viskade lite överrumplat försynt att jag sökte min pappa.
För säkerhets skull slog jag numret igen till Katarina kyrka, denna gång med andra siffror på slutet. Någonting fick mig att ringa upp igen och igen, med ständigt nya siffror på slutet.
Till slut svarade Bo och jag fick äntligen en röst att prata med.

Jag söker min pappa, sa jag, och den vänlige kanslichefen tog genast tag i frågan. Han berättade att man nu lagt ut alla i minneslunden, den sista så sent som i morse. Men han ber att få återkomma, och efter lunch ringer en kvinna upp och säger att någon Gunnar har man ännu inte begravt.
Min pappa är inte bara borta, han är försvunnen.

När du går mot minneslunden på Katarina kyrkogård med kyrkan i ryggen, passerar du först Lars Wivallius grav.
Wivallius var en äventyrare som dog 6 april 1669. Han var också naturpoet och en ryktbar bedragare som fick tillbringa flera år i fängelse. Det var huvudsakligen där han utövade sin diktargärning. Bland annat skrev han ”Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr”, 22 verser utgivna 1642.
Lars skulle nog gillat 6 april 2007. Eller varför inte 18 april, dagen när årets björk slog ut ordentligt utanför mitt fönster. Våren idag på Katarina kyrkogård var väl värd att diktas om.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
Jag känner våren åt honom för jag tror att det här var hans tid. Jag vill känna våren åt min pappa också, för jag vet att det här var verkligen hans tid.
Bredvid Wivallius ligger Stig Sjödin, också han poet, och på sin gravsten har han diktat att ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.”
Några meter längre fram finns stenen över Cornelis Vreeswijk som dog 12 nov 1987. Dagen innan min pappa gick bort, fast 19 år tidigare. Mitt emot honom Putte Wickman, som pappa gärna lyssnade på, sen Git Magnusson som dog samma dag som min pappa fast fem år tidigare. Så några meter till och där är Anna Lindhs grav. Hon dog en vecka innan min pappa fyllde 76.
Ju närmare jag kommer minneslunden, ju mer associationer får jag till min pappa. Det är nu bara femton meter kvar.

Där i minneslunden ser jag några färska hjulspår som går fram till en nygrävd plätt, längst till vänster. En duva pickar till sig något från marken, jag lyfter lite på armen och duvan lyfter upp i ett träd.
Jag ringer åter till Katarina församling för att förvissa mig om att pappa verkligen inte ligger där det är grävt. Den här gången svarar samma kvinna som jag talat med tidigare, hon försäkrar att hon inte sett fel i sina papper och ber mig kontakta begravningsbyrån.
På Bardels begravningsbyrå säger man föga övertygande att man tror att det skickats ett fax i december, men ber att få återkomma.

Efter en knapp kvart ringer de upp och ursäktar sig – faxet har tydligen inte gått fram, eller det kanske inte har skickats överhuvudtaget, men ingen skada skedd, gravsättning brukar ändå inte ske förrän i april och det är ju nu. Han ska genast se till saken.
Så pappa är försvunnen lika lätt som ett fax.
Jag frågar var askan efter pappa egentligen finns, och Bardels byrå tror att det står en urna på krematoriet i Skogskyrkogården med hans namn på.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
Jag ser björken slå ut utanför mitt fönster, jag känner doften av vår på Katarina kyrkogård och jag hälsar livet åt mig själv och någon annan.
Ett tag trodde jag att duvan var en vacker gest, och det kanske det var, men den var inte menad för mig.
Om en vecka ska jag söka min pappa igen, för jag vill tala om för honom hur vackert det är. Då kommer han att vara där, och en duva kommer att lyfta och den kommer att vara menad för mig.