
Idag stöp jag över ordet Marängstjärt och genast dyker frågorna upp.
Jag funderar nu på om jag har en sån, om jag haft en sån, om jag borde skaffa en sån, om jag vill ha en sån, och om jag har en, om jag ska behålla den eller göra mig av med den. Inte kommer jag åt att fotografera heller, men här är brallorna som marängstjärten i så fall ska fylla/fyller/inte fyller ut. Marängstjärt låter annars som något kvinnorna skulle vilja sätta tänderna i, och att det vore positivt för mig.
Mitt eget stalltips är att jag för tillfället inte har en marängstjärt, att jag rent av skulle må bra av att ha en men att det kommer kosta en del att skaffa. Fast att det är värt det.
Allt socker till trots.
Från iphone om Auschwitz
Auschwitz.
Anders. Vi är män. Du strax över 50. Jag strax under. Vi ska inte ha några marängstjärtar. Det är under vår värdighet. Vi ska ha grå tinningar och charm, vi ska kanske rentav börja röka pipa. Eftertänksamt. Däremot, om tillfälle gives, om vi händelsevis skulle få syn på någon livs levande kvinnlig marängstjärt, kan vi tillåta oss att klappa på den. Och sen springa utav helvete.
Men vad ÄR en marängstjärt? Weman vet du?
Jag tror inte man ska ta fasta på själva marängen, eller alltså på konsistensen. Det är, sannolikt, mer ett uttryck för “smaskighetsgrad”. Typ: Den rumpan ser mumsig ut! Gissar jag.
Som man är jag annars mest bekant med päronstjärtar. Och där är etymologin lite enklare.
🙂
Mats, ja det är nu man ska slå till. Medan man fortfarande vet varför man ska klappa marängerna och samtidigt har kraften att springa av helvete.