För många som bor i Nice, finns det tydligen två saker som retar mer än andra. Det första är allt hundbajs på gatorna, det andra är den anarkistiska parkeringsmentaliteten.
Hundbajseriet är förståeligt. De flesta hundar är riktigt gamla, bara slagna av ännu äldre hussar/mattar, som ofta promenerar i 90 graders vinkel. De orkar helt enkelt inte böja sig ner ännu mer för att plocka upp skiten, antagligen skulle de aldrig komma upp igen. Den andra sortens mattar är unga damer som bär sin hund överallt. Dom hundarna skiter antagligen i famnen på sin matte, som sen diskret vidarebefordrar skräpet till närmsta plantering. En plantering, i dessa unga mattars ögon, är 1 meter mark runt varje stolpe som är förankrad i marken.
Ungefär samma område som parkeringsanarkisterna betraktar som presumtiv plats för fordonsuppställning. Det gör att man som fotgängare i staden tillbringar en stor del av tiden på gatorna, där man bara behöver hålla utkik efter mopeder som kör mot rött och enstaka bilar som ännu inte parkerat.
Livet är en karusell
Det finns väl inget så nöjesfyllt som en karusell. Massa musik, härliga färger, glada människor runtomkring. Lite som livet kan vara. Du åker på en resa och efter en stund är du på samma ställe som du nyss lämnade, men lite snurrigare.
0 Comments