När min pappa skulle begravas våren 2007, var han försvunnen. Det var den röda tråden när Åsa Arhammar skådespelare, AnnaKarin Ranelf sångerska och Kerstin Jansson pianist, framförde Pappas resa på länsteatern i Jönköping.
Om nu inte pappa Gunnar var på Katarina kyrkogård i Stockholm, var var han då?
Det kvittar ju egentligen var askan, benen, det tunna jordiska, är. Gunnar må vara försvunnen, ingenstans, en fis i evigheten som han själv uttryckte det; men för oss barn är han ständigt närvarande, alltid med. Och jag inbillar mig att en bit av honom finns kvar på de platser där han passerat.
Med hjälp av dikter och musik tar vi oss runt i världen och hittar små bitar av Gunnar.
Ahhhh. La France. Jag tror en stor del av pappa finns I Paris, vårens stad framför andra. När andra världskriget tog slut, liftade han otåligt ner till Cheymps elajse. Han glömde aldrig det uttalet, Chejmpzzz elajse. Det var en amerikansk soldat, en av de sista, som frågade honom var den gatan låg, och eftersom de stod under triumfbågen, kunde pappa bara peka svepande med armen; Let me introduce to you – Cheimpzzzz elajse.
Så länge pappa Gunnar är försvunnen så är anden fri, världen ligger öppen och vi kan ta honom, följa honom, försvinna med honom till Grekland, Samarkand, Bali, Etiopien, till alla platser han besökt, och hitta en bit av honom där.
I monsunens andetag, i roslagens sommar, Venedigs kanaler och kanske i en italiensk natt i Florens.
Eller i Spanien.
Det finns alltid en resa kvar att göra, alltid en sista ton att ta, alltid ett sista möte att uppleva. Och alltid en plats att finna sin pappa.
0 Comments