Vi ringde till Rusta för att klaga på deras partytält. Det hade brakat ihop. På kontoret sa de att vi kunde komma in och reklamera tältet, så skulle vi få ett nytt. Det är bara det att man centralt säger en sak – väl på Rusta i Barkarby är det en helt annan historia.

“Det är faktiskt bara ett solskydd det här.”
“Och den tål inte regn”.
Den unga flickan var bestämd, och värjde sig mot de klagomål som hon räknade med skulle komma.
Jag förklarade att vi hade ringt huvudkontoret, och att man hänvisat oss till den här affären.

Jag pekade på tältpinnarna som gått sönder, jag visade på den lilla knappen, den som ska hålla tältet uppe, men som bara hade försvunnit in i det ben där den satt och därför fått tältet att falla ihop och brytas sönder. Och jag förklarade att vi köpt tältet för att skydda små lekande bebisar från solen.
Då kallade hon på förstemannen.

– Det här är ett självförvållat fel, sa förstemannen på Rusta och skakade lite på huvudet.
– Vad är det för fel som du inte anser är självförvållat, frågade jag.
– Ja om det är ett konstruktionsfel.
– Och att knappen försvinner när man trycker på den, är inte det ett materialfel?
– Nej det är självförvållat, du tryckte ju på knappen, konstaterade förstemannen.
– Ja, vad är knappen till för då?
– För att hålla taket uppe.
. Och för att man ska kunna hålla taket uppe, måste man då inte trycka på knappen?
– Jo, sa förstemannen.
– Och om knappen då bara försvinner in i benet, är inte det ett materialfel, för knappen ska väl bara fjädra in i benet, inte försvinna?
– Nej, det är ett självförvållat fel, du tryckte ju på knappen, sa förstemannen och fortsatte:
– Man måste vara fyra för att sätta upp det. Annars går det lätt sönder, tältet är väldigt ömtåligt.
– Var står det att man ska vara fyra?
– I bruksanvisningen, sade förstemannen.
Vi tittar senare på bruksanvisningen. Där står faktiskt inte så mycket, det är mest bilder. Bilder på två personer som visar hur man ska sätta upp tältet.

– Och var står det att tältet är väldigt ömtåligt, frågar vi förstemannen.
– I bruksanvisningen.
– Nej det står inte alls där vare sig om det ena eller det andra.
Förstemannen funderar lite.
– Nej men det är en rekommendation.
– Och var står den rekommendationen?
– Den står ingenstans.
– Men vem rekommenderar att man ska vara fyra när man sätter upp tältet?
– Det gör jag, säger förstemannen och lyser upp för en stund.
– Så du är med när varje tält säljs och ger muntliga rekommendationer?
– Det här är ett självförvållat fel och vi kan inte reklamera tältet. Tyvärr. Men jag kan ringa och fråga importören.
Så med det beskedet lämnar vi det trasiga tältet i butiken, och väntar oss ett samtal. Det kommer någon knapp timme senare.
– Det här är ett självförvållat fel och vi kan inte reklamera tältet. Tyvärr, upprepar förstemannen.
– Har du ringt och frågat?
– Nej det behövdes inte, jag kollade skadan och det var självförvållat.
– Jamen då kan jag ringa och fråga, vem ska jag prata med?
– Huvudkontoret. Det är vår egen import det här.
– De har jag redan talat med tidigare, och de hänvisade mig till din butik. Och vem ska jag prata med där på huvudkontoret?
– Det vet jag inte, svarar förstemannen.
– Men du tänkte ringa någon sa du, vem tänkte du ringa?
– Det vet jag inte, det är väl den som svarar.
– Så du vet inte vad dina chefer heter?
– Nej. Man får prata med den som svarar.
– Vad är det för nummer jag ska ringa då?
Numret står i vårt reklamblad. Jag kan inte det, säger förstemannen och därmed känns det som om ämnet är uttömt.
Dagen efter kommer jag tillbaka till Rusta, hämtar mitt trasiga party-tält och tar det med mig hem. Förstemannen tittar snabbt ut från lagret, kollar tyst på mig och går snabbt tillbaka in igen.

När jag packar upp tältet hemma saknas det trasiga benet med den försvunna knappen.
Dessutom är den ena plastfoten inte avskruvad, utan helt enkelt avsågad.
Det är väl självförvållade fel, det med. Läs här om vad som hände sedan.