Idag upptäckte jag en tredje sida av San Francisco, den sceniska. Vilka vyer man bjuds på, från kullarna i stan som egentligen inte syns förrän man klättrat uppför någon av de branta gatorna. Det går ju att gå kullarna också om man vill. På toppen av Russian Hill fann jag ett drömhus, med en bedövande utsikt över stan. När jag stod där hörde jag ett “wow”, och vände mig om, men det vara bara jag där. Så wowet kom från mig, för första gången i mitt liv pratade jag högt. Då är det en tiopoängare.
“27 september 1966. Hej. kom igår till Berkeley. Härligt väder. Börjar idag. Allt väl.” Det är nu som flowerpower blommar ut i hörnet av Haight-Ashbury, som en uppföljare till Beatgenerationen. Följande år, sommaren 1967, är det love, peace and...
“30 september 1966. Är idag i San Francisco. Mycket imponerad av Cablecars, chinatown och luftigheten. Allt väl med mig, men här är det demonstrationer. Gunnar.” Nu om någonsin passar det väl att visa det här vykortet, nästan 50 år sedan. Skulle jag skriva...
Ett nytt år kräver rensning, nya tag, uppryckning, ett besök hos frisören, nya föresatser. Så här kommer bloggbilderna 2008 som bara togs och inte blev. Nu blir de, fast 2009. Ovan, ett hus i Nice med förunderligt vackert målad fasad. Nedan en annan sorts fasad,...
Ja, hittills har du verkligen bara mumlat. Skönt att du för första gången talar ur skägget!
En vy som kan mäta sig var morgonens höstsoliga promenad från Hägersten till Hötorget…Årstabron med Globen, Söder Mälarstrand, Gamla stan. Och en lillasyster med halsduk på öronen och rök från munnen.
/mys
Jag blir sugen på att åka tillbaka nu när jag läser dina blogginlägg, när jag var där över dagen så tyckte jag inte alls om stan. Den behöver kanske några dagar på sig.