I mörkret under Liljeholmsbron, dit man kommer efter att ha gått längs Stockholms vackra vatten. I mörkret, under Liljeholmsbron, dit ingen sol når ens vid midsommar, ens vid tolv, ens vid brittsommar, ens med spegel. I mörkret, under Liljeholmsbron lever, nej inte lever, existerar vardagen, helgens rester, spåren, kontrasten. Där finns huvudstaden också.
