Ulan Bator har för mig alltid haft samma betydelse som Ougadougou. Ett ställe långt bort, ungefär så långt bort som där pepparn växer. Ett ställe, inte vid världens ände, men man kan se världens ände därifrån. Ett ställe dit man inte kommer helt enkelt, ett ställe som bara finns. Och inte ett ställe långt bort med ett skimmer, som Samarkand, utan ett ställe med hästar som drar ryttare efter sig och virvlar upp damm. Och där ingen förstår vad man menar när man vill ha en rulle toapapper eller ett gem.
Så plötsligt är man där, visserligen 11 000 meter upp, men ändå. Och närmare kommer jag väl aldrig vare sig Ougadougou eller Ulan Bator, eftersom 11 000 meter känns nära nog. Men Samarkand, det känns som en plats som skulle tåla ett närmare besök.
0 Comments