Det gick inte förr, då när jag var 14 och gick med pappa och såg Cliffs of Lavendel hill på en klubb i Greenwich village. Då kunde man knappt gå in i Central Park mitt på dagen om man inte ville bli rånad, än mindre ta sig en tupplur och spara sovpengar. Nu leker barnen där, backpackers och hemlösa vilar ut och turisterna hyr cyklar, rullskridskor, hästdroskor och cykelkärror för en stunds andhämtning i vardagslunken.
Det är förvånansvärt mycket fågelkvitter på Manhattan, det låter från varje träd som kantar avenyerna. Men här i Central Park är djuren tysta, de sitter liksom och tar igen sig, som om inte heller de vill störa lugnet.
Miljonärernas lägenheter skymtar mellan träden, där i fjärran, och deras barn leker i parken med sina Nannies. Newyorkborna som bor i närheten kommer ner i parken för sina dagliga rutiner, de kammar sin hund,äter frukost, tar en snabb promenad eller vilar ut på en parkbänk med morgontidningen innan resten av dagen tar vid.
Det är en vanlig måndag morgon i parken. Vid Strawberry fields är Imaginemosaiken helt nystädad, så jag lägger ut fyra blommor i traditionellt mönster, lagom till att första busslasten med japanska turister tjattrar sig runt jordgubbsfältet.
De har först fotograferat sig utanför John Lennons port, därborta vid 72:dra gatan, innan de strömmar in under det svalkande lövverket i parken.
Alldeles intill John och Yokos port, på hörnet av huset, liksom smeker sig en smal trappa ner till tunnelbanan. Hade han fått leva ett tag till, hade John alldeles säkert skrivit en sång om trappan ner till 72:nd street.
0 Comments