Så här var det: Året var möjligen 1959 – 1960. Om man prickade mitt i måltavlan så tog en kamera en bild. Jag vet inte om man sedan fick köpa bilden, eller om man fick den som pris. Hursomhelst, det är pappa som skjuter ett lyckat skott, och det är jag som står bredvid och försöker kolla om kulan sitter. Jag har sett den här bilden lite då och då genom åren, och tänkt att jag skulle kolla om man fortfarande kan skjuta prick på grönan och få en bild på det. Nu dök den upp igen, i en liten ask i en låda i en kartong i en källare, som ryska dockor ungefär, och plötsligt kom känslan över mig: Jag kom precis ihåg hur det var den där dagen. Jag kände för en kort stund doften, jag hörde ljuden och jag var där. Det fick mig att titta lite extra nära på bilden, och det som jag alltid lite ytligt tidigare trott vara en långbendocka i min famn, var min lillasyster som tittar upp på skytten. Precis som jag tidigare inte kommit ihåg, men nu plötsligt, för någon halvminut, återupplevde.
Härlig rubrik på ditt inlägg…:-)
Visst är gamla minnen ljuvliga när de dyker upp, precis som du säger man förnimmer både doft och ljud och även att det fanns en lillasyster som till sist poppade upp. Hjärnan är en konstig manick som kan lagra det mesta.
Vilken dator kan slå det månntro?