Jag skulle hem. Så jag tog t-banan till Odenplan, men ångrade mig och fortsatte till St Eriksplan. Missade buss 70 till Solna och tog en blåbuss mot Karolinska istället. Tänkte hoppa av längre fram och byta, men ändrade mig och beslöt ta 607 från Karolinska till Frösunda. Missade den precis, och tänkte att jag ju kunde gå hem. Skulle runda kyrkogården, men såg en öppen grind och tänkte att jag lika gärna kunde gena.
Här har jag aldrig varit tidigare. Gick förbi stora gravar, hundratals gravar och såg plötsligt en pyttesten bland alla andra. Där, precis bakom trädet. Blev nyfiken och gick närmare för att läsa vems sten det kunde vara. Det var Greta Rydbergs sten stod det.
Greta dog 1993, 97 år gammal. För de flesta, för att inte säga alla, hade historien tagit slut där. Men för mig fortsatte historien. Den kanske till och med började där. För jag kände Greta, ja jag visste i alla fall vem hon var. Hon hade till och med firat en jul med oss på åttitalet.
Jag minns henne som en gammal gumma som satt bredvid granen, som ett levande julpynt från förr. Vi sågs sällan och jag tror den julen var sista gången jag såg henne, vi var inte så nära. Greta, under den allra plattaste och minsta stenen, var min fars gudmor. Jag plockar bort en kotte och några löv från stenen, stoppar händerna lite djupare i jackfickan och fortsätter vidare genom den gråkalla kyrkogården.
Och jag funderar över om jag nyss mött döden eller sett livet.
Greta ja, hon skrev böcker och sist jag försökte hälsa på henne på Lundagatan så släppte hon inte in mig. Hon bodde i Lisbeths Salanders hus.
Det är ju det här med livet…fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Memento Mori är inte så dumt