Klockan är två, och jag går åt öster. Det är varmt och framför mig öppnar sig ännu en bred gata. Den nybyggda Metrostationen som jag siktat in mig på, är så nybyggd att allt den gör är att hindra mig från att gå över gatan. Satan.
Fötterna värker, någonting under plösen trycker varje gång jag sätter ner vänster fot.
Tvärs över gatan ser jag Pakistanska islamiska lärocentret och till höger om den en moské så jag bestämmer mig för att gå åt det hållet. Speciellt som det i nederdelen av Moskén finns ett fik, Al Jadeed bakery and cafeteria.
Lika mycket som en pakistansk religiös högskola kan verka skrämmande, lika lockande är tanken på en bulle och latte.
Men gatan är okrossbar, så jag får fortsätta ännu längre ner, där jag tycker mig skymta en gångbro över vägen.
Trafiken är intensiv, väldigt många har väldigt bråttom att ta sig någon annanstans. Ungefär som jag, fast jag har inte så bråttom.
När du tar dig över Oud Methagatan på gångbron strax söder om den icke öppnade gröna linjens station på platsen, och har kommit ett par steg upp, så ska du titta ner därifrån du kom. Då ser du Norska sjömanscentret, fyra nordiska flaggor och en skylt som berättar att här ligger också den svenska kyrkan i Dubai.
Då gör du nog som jag, du går ner igen, konstaterar att de har fejat och flaggat vid ingången, knackar på och blir välkomnad av Kristin som undrar om du vill ha kaffe och våfflor. Med sylt från Ikea.
Självklart.
Längre in i lokalen ligger en stor svensk flagga över biljardbordet, strax bredvid soffgruppen där någon med vacker handstil har skrivit “reserverat för kyrkorådet”. I köket tillverkas räkmackor och jag skymtar också pannbiffar i ett hörn, när jag tar min kopp kaffe, två våfflor med sylt och lägger pengar i kaffekistan.
Jag får sätta mig vid kyrkorådets reserverade bord, för de ska inte komma än på två timmar. Då kommer också kronprinsessan Victoria för att prata med årets konfirmander, visar det sig, men för henne finns ingen reserverad plats i sikte.
Hon kanske får sitta var hon vill, eller så har hon kanske tronen med sig?
Det råder faktiskt en viss spänning på plats.
Fanny, som är präst, testar om ljudanläggningen fungerar. Fanny och hennes man Michael är rätt nya på plats, och de ska förresten få en liten pojke i år.
Efter en knapp halvtimme med våfflor, kaffe, förberedelser och nordiskt samkväm går jag åter över gångbron, bort mot Creek park och linbanan som istället för att ta mig ner till havet som jag trodde, endast tar mig till samma plats där jag steg på en halvtimme tidigare. Men det är en annan historia. Liksom berättelsen om hur jag i moskéns cafeteria ser vår blivande drottning åka förbi, mot kaffe, räkmackor, pannbiff och kaffe.
Kopp på dig, Victoria. Vi bor ju grannar i Sverige.
Det härliga med att resa bort är att hemma blir så nära.