Doften finns kvar 40 år senare

Då fanns det ett 40 år senare. Det var den 19 maj, dagen efter den där kvällen utanför Lenins hus. Vi visste inte vad de åren skulle föra med sig, men vi visste att vi skulle få vara med. Sådär som man vet det mesta när man är ung. När vi vände oss från fotografen och tittade in i framtiden, där vid fontänen utanför amiralitetet i Leningrad, hörde vi bruset från kaskaderna och jag hörde två hjärtan som börjat slå i samma takt.

Nu finns det också ett 40 år senare. Men ungdomens visshet har förbytts till ett hopp och, om jag ska vara ärlig, ett tvivel om att jag då kommer att finnas kvar.
Mitt hjärta slår dock fortfarande i samma takt, och kanske är det så att två hjärtan slår bättre än ett, och att det hjärta vi har tillsammans kan slå i 40 år till. När man delar ut sin själ bryr man inte sig så mycket om vems hjärta det är som håller den vid liv.

Att återkomma till en plats och en känsla efter 40 år, ger perspektiv på evigheten. Tiden har inte stått stilla, men den har visat att allt och inget kan hända. Allt och inget kan ändras. Det är två timmar mer här än där, det är grus där det var gräs och gräs där det var grus. Rysslandsfärjornas bänkar på sjunde däck har bytts ut från lent trä till lite strävare plast, men solnedgången finns kvar, den ljumma vinden finns där, havet, himlen, närheten. Ljuden finns kvar, och doften av kärlek. Doften av dig.