Rapport från ett läger

(En bilaga till boken – Det stora scoopet)

Takten är intensiv. Över hela lägret ligger ett dammoln som retar slemhinnorna och orsakar hosta, den ökända Khmerhostan. På de dammiga vägarna går vattenbärare, ibland bara små barn, som dignar under tyngden. De här barnen har tidigt fått lära sig vad det vill säga att hjälpa till. De här barnen har inte förskonats från den terror som fyra år under Pol-Pot regimen inneburit för Khmererna, invånarna i Kampuchea. Många av dem har sett sina föräldrar, bröder och släktingar mördas eller duka under av svält.
Många av barnen i Kampuchea dog under dessa fyra år. Ögonvittnen berättar om barn som begravts levande, om barn som ryckts ifrån sina föräldrar för att sedan försvinna spårlöst.
De röda Khmererna gjorde ingen skillnad på kvinnor och barn, gamla eller unga. Terrorn drabbade alla.

Ljudnivån i lägret är hög. Bilar och scootrar med röda kors på väsnas ikapp med barnens lek och gråt, och blandas med vattenpumparnas surr, den svarta marknadens kommers, en och annan helikopter och dånet från sprängladdningar när japanerna letar efter vatten.
För varje detonation tystnar lägret, det blir så tyst som det bara kan bli när 110 000 personer drar efter andan. Var det en granat eller . . . Rädslan för kriget finns alltid med. Men tystnaden varar bara en sekund sedan lever allt upp igen.
I Khao i Dang betyder en explosion nytt liv, fjorton kilometer därifrån vid gränsen, betyder samma explosion död. Det kommer att dröja länge innan flyktingarna lär sig att återvända till ett dagligt liv. För en del kommer det aldrig att gå.
För en besökare i ett av dessa flyktingläger i Thailand är det svårt att föreställa sig vad dessa människor fått utstå. De förvandlas till en klump av människor som haft det svårt, men som nu får det drägligt tack vare den internationella hjälpen. De förvandlas till ett problem som vi ska ta itu med, och som får en hjälp som de ska vara tacksamma över.
Men efter några dagar förvandlas massan till individer, individer som alla har sin historia, sina upplevelser. Utplevelser som vittnar om grymhet, förnedring, människoförakt. Upplevelser som förvandlar dikten till verklighet, som gör det otroliga till sanning och det sanna till dikt.
Två lastbilar och en buss skumpar sakta fram den sista biten fram till bommen, där de stoppas av beväpnade thailändska soldater. Efter en snabb kontroll åker karavanen in i lägret och rullar de sista femtio metrarna fram till screening, kontrollen där de stannar med en sista suck. Ännu en resa är över.
På lastbilsflaken trängs människor med sin packning, flyktingar som kanske vandrat i månader och nu kommit till Khao i Dang. De thailändska soldaterna beordrar ner all packning på marken, och en bambustege reses mot flaket.
En och en går människorna ner från flaket, hjälpta av varandra och av personal från de internationella hjälporganisationer som arbetar i lägret. Soldaterna går mycket noga igenom flyktingarnas packning. Man letar efter vapen, och efter narkotika. Det är inte heller tillåtet att ta med sig radioapparater in i lägret. Sådana konfiskeras av soldaterna med den motiveringen att lägerinvånarna annars kan avlyssna den thailändksa militärtrafiken.
Flyktingarna är mycket oroliga när de kommer.
Jag hjälper en mamma genom att lyfta ner hennes barn så att hon själv kan ta sig ner från lastlailsflaket . Hon vill inte gärna lämna ifrån sig sitt barn, kanske tror hon att barnet ska försvinna. Hennes blick klistrar oroligt fast vid min, och jag försöker att le för att visa att hon kan vara lugn.
Redan innan hon nått ner till marken tar hon tillbaka sitt barn, och går vidare till läkarkontrollen med sina ägodelar som ligger inrullade i en bastmatta. Det är allt hon äger. En soldat som undersökte hennes bagage har plockat till sig ett kassettband men han blir tvungen att lägga tillbaka det när han ser att jag tittar på honom.
Den här gången gick det inte men då går det väl nästa gång.
Redan första dagen i lägret märker jag lite av motsättningarna mellan soldaterna och de som är i lägret. Det skull jag märka flera gånger under min vistelse. En motsättning som grundar sig på skräck för det militära, osäkerhet inför framtiden och avundsjuka inför flyktingarna. Många thailändare tycker att flyktingarna har det för bra, när det finns egna landsmän i byar i närheten som lider nöd.
Fattigdomen hos thailändare i isolerade landsbygdsbyar är en källa för oro hos militären. De thailändska kommunisterna kan där få ett stöd som i framtiden kan komma att göra thailand till ett nytt Kampuchea.
Därför får hjälporganisationerna, och främst då FN, köpslå med överbefälhavaren i området. För att få hjälpa flyktingarna med vatten och mat, så måste också en liten del av hjälpen gå till thailändska byar, för att militären inte ska ställa till några problem.
Den allmänna åsikten är också att en sådan hjälp är helt i sin ordning. Hjälpen ska gå till behövande även om de inte råkar vara Khmerer. Men den delen av hjälparbetet tystas ner.
Efter hälsokontrollen skickas flyktingarna vidare till en hydda där de ska bo framöver. Om de är sjuka skickas de vidare, till något av de två sjukhus som finns i området.
Själva lägret Khao i Dang är det största av alla flyktingläger i Thailand. Skämtsamt brukar det kallas för Kampucheas största stad, med 112 000 invånare, när det stängdes för flyktingar i slutet av januari.
Liksom i en riktig stad så börjar det dagliga livet också att normaliseras i Khao i Dang. När nu den värsta nöden är över, den nöd som fick många av oss svenskar att sätta julmaten i fel strupe, så har flyktingarna fått tid över för andra aktiviteter. Eller ”vi fångar” som många kallar sig, för faktum är att de inte har någon flyktingstatus. Av de thailändska myndigheterna kallas de för illegala immigranter och lägret kallas för Holding camp, förvaringsläger.
De får heller inte lämna lägret som de fick i början. Nu är lägret stängt, en gång i lägret så måste du vara kvar där. Ändå står det alltid en grupp nere vid bommarna och väntar, hoppas på att de ska få åka tillbaka till gränsen där livet är friare.
Men försöker de ge sig av ut från lägret, som inte är inhängnat, så riskerar de att bli skjutna. Inte bara av de thailändska soldaterna utan också av den thailändska kommunistgerillan eller av de röda Khmererna som också finns i området. Eller också av någon annan fraktion från kriget i Kampuchea.
Trafiken över och omkring gränsen är stor, de enda som håller sig på andra sidan är vietnameserna vars artilleri hörs längs gränsen och ibland ända till Khao i Dang.
När nu lägret är stängt har livet normaliserats. Här och där växer företagsamheten fram. Någon öppnar en frisörsalong, andra har startat restaurangrörelse. I lägret finns det växlingskontor, en svart marknad, vattenförsäljning, massage. På den svarta marknaden kan jag köpa vad jag vill, med undantag av bilar och TV-apparater. När Thailand drabbades av tobaksstrejk blev det svårt att köpa cigaretter i affärerna. Men i lägret fanns det gott om cigaretter och tobak, naturligtvis till ett högt pris.
Varorna på den svarta marknaden kommer från smugglare som ger sig ut på nätterna för att handla i de närliggande byarna. Men det är ett farligt företag, varje natt skjuts flera ihjäl. Många av dödsskjutningarna kommer aldrig fram i dagen, Liken försvinner under natten innan solen hinner upp med sitt avslöjande sken.
Fjärde dagen under min tid i lägret sköts två människor alldeles bakom sjukhuset av thailändska soldater. Denna gång var det dock inga smugglare, utan en polis i flyktinglägret. Han hade tillfångatagit en soldat som rånade en familj, och sänt efter militären. De soldater som kom sköt helt enkelt Khmerpolisen, liksom de någon vecka tidigare sköt den femåriga lille pojk som råkade förirra sig utanför bommarna i jakt på en kyckling.
Disciplinen är inte alltid den bästa bland den thailändska arméns värnpliktiga soldater. De gör lite som de vill, vilket bland annat betyder våldtäkter av kvinnor från lägret Khao i Dang, när de lämnar lägret för att plocka ved uppåt bergssidorna.
Det betyder att de vid en kontroll kommer in i Röda korsets buss och skjuter av sitt gevär rakt genom taket.
Det betyder att det varje natt dödas två, tre människor runt och i lägret Khao i Dang. Det betyder också att de värnpliktiga försöker sko sig under de få veckor de placeras nära gränsen till Kampuchea. Thailändare som har något att sälja får komma vidare genom spärrarna genom att betala för sig, eller genom ”att le vackert”, som en thailändsk flicka berättade för mig. Hon arbetade i vanliga fall i Bangkok, men hade tagit semester från sitt expeditjobb för att åka ner till gränsen och titta, som en turist. I verkligheten smugglade hon guld som hon köpte av flyktingar från Kampuchea. Det är det enda betalningsmedel som fungerar i Kampuchea sedan pengarna blev värdelösa för fyra år sedan.
I hettan längs med stora huvudgatan i Khao i Dang tar det ungefär en kvart att komma till sjukhus två, där de flesta svenskarna arbetar. Runtomkring mig svärmar ungarna, de blir fler och fler.
– OK- Bye Bye, ropar de i kör, Ok-bye bye, Ok bye bye.
Men vid sjukhuset lämnar de mig. Hit kommer bara de sjuka, och deras familjer. Det är många gånger positivt att familjerna är med de sjuka, dagarna blir inte så långa då. Men samtidigt kan det vara en nackdel. En liten flicka som kom in med hög feber och diarré repade sig snabbt, men istället insjuknade hennes fyra syskon och föräldrar. Så av en patient blev det sju, och alla trängdes de i samma sjuksäng. Men att sova tätt tillsammans, det är man van vid.
När natten faller på och generatorerna bakom sjukhus två sätter igång och producerar den enda elektricitet som finns i lägret, då lyser de nakna glödlamporna ner över ett ormbo av människor. Sakta tonar ljudet ner, en efter en somnar familjerna på sin plywoodsäng. Men i lägret somnar man inte bara för att mörkret faller på.
Överallt tänds små ljus och livet fortsätter. Radiomusik från förbjudna radioapparater strömmar ur bambuhyddorna där folk samlas inför kvällen.
Hjälparbetarna i lägret, som stannar över natten, håller sig på sina arbetsplatser. Utanför väntar flyktbilen, den bil som ska föra personalen ut från lägret i händelse av att kriget går vilse vid gränsen och kommer till Khao i Dang.
”Säkerheten är god, vi kommer att ta väl hand om er” heter det från bland annat Röda korset. Men sanningen är den att hjälparbetarna har ingen större hjälp att vänta från det hållet. Den enda flyktbil som finns i lägret räcker dels inte till för alla, och dels kommer den att stå sig slätt om det händer något.
FN- personal säger istället, visserligen inofficiellt, att om det smäller så ska man ta sin vattenflaska och bara ge sig av västerut, bort från gränsen. Men håll undan för bergen bakom lägret, där bakom finns den thailändska kommunistiska armén.
Jag vet inte hur många av hjälparbetarna som egentligen tänker på faran och säkerheten. Jag tror inte att det är många. Redan första dagen i lägret har den oro som jag arbetat upp inom mig med hjälp av en livlig fantasi, runnit av mig. Det finns helt enkelt så mycket att göra, att det inte blir tid över för några tankar.
I en lång rad kryper lastbilskonvojen framåt, ner mot gränsen. För bara en vecka sedan överfölls den här konvojen av Khmersoldater och mängder av ris försvann. Det sägs aldrig rakt ut vem det var som överföll konvojen, men ryktena berättar om soldater från de olika gränsbyarna som överfaller varandra. De tillhör alla samma riktning inom Khmererna, Khmer Seraj, men riset betyder pengar och de olika ledarna försöker att samla så mycket folk under sig som möjligt.
Det är alltså inte bara motsättningar mellan kommunisttrogna Khmer
Rouge (röda Khmerer) och Khmer Seraj som håller på Sihanouk. Det är också motsättningar mellan Seraj-ledare och Khmer Rouge-ledare. Dessutom finns den stora motsättningen med Vietnamtrupperna.
Rädslan för ett nytt överfall på konvojen finns finns inristad i ansiktet hos flickan mitt emot mig. Vi sitter på flaket till en rödakorsbil, och utgör en förtrupp som ska göra i ordning för risutdelning i Samet. Risutdelningen har två syften, dels att ge alla ris så att inte bara ledarna tar hand om riset och säljer det vidare.
Dels ska vi försöka räkna hur många som bor i gränslägret för att få en överblick över hur mycket ris som ska delas ut i fortsättningen.
En allmän lättnad sprider sig när riset kommer fram och utdelningen kan börja. Efter en del omorganisering lyckas vi också att dela ut ris till de flesta och blåmålade pekfingrar dyker upp överallt i gränslägret. Ett målat finger är beviset för att man fått ris, och färgen ska inte gå att ta bort.
Trots detta lyckas många att få flera portioner genom att ta bort färgen på fingret. Hur det går till är en gåta, men kanske ingår den kunskapen i fyra års ”hur-man-överleverkurs”. I Samet och Nong Mak moon är livet mycket friare än i de förvaringsläger som upprättats längre in i Thailand. Friare och farligare. Den thailändska armén håller sig på avstånd vilket gör att man ser en del Khmersoldater i lägren, beväpnade med ryska och amerikanska vapen. Men de beväpnade pojksoldaterna, en del är inte äldre än 8-9 år, håller sig på den sida av gränslägret som sägs ligga inne i Kampuchea.
Genom Mak Moon flyter en flod som symboliserar gränsen. Men var gränsen går är det ingen som egentligen vill tala om av taktiska skäl och den sista thailändska militärkontrollen ligger en bra bit upp från gränsen, på andra sidan av den stora marknaden.
För den som så känner är det bara att promenera över floden och fortsätta inåt Kampuchea. Det gör man också. En lång ström av människor och oxkärror ringlar inåt landet trots att de vietnamesiska trupperna nu är nära och trots riskerna att trampa på en landmina.
Den här vägen är den enda som hjälporganisationerna kan få in mat till Kampuchea, även om man inte har någon kontroll över vart riset tar vägen. Röda korset och FN får inte själva gå över gränsen. På andra sidan gränsen blir det också vanligare att folk bär vapen.
FN räknar med att det finns 1500 soldater i denna gränsby, som bara väntar på att vietnameserna ska rulla fram med sina tanks. De har startat en offensiv med bland annat Mak moon som slutmål.
Plötsligt smäller det till. Det är en så kraftig smäll att barnen rusar till skyddsgropen man byggt utanför den ena vårdmottagningen, för att gömma sig.
Ingenting händer mer och barnen börjar krypa fram. Med en pinne mellan axlarna kommer två män springande mot sjukhuset. På pinnen hänger en filt, och i filten ligger en ung kille som nyss trampat på en landmina.
Det är den lokala ambulansen, ett bekvämt sätt att flytta skadade på. Killen förs över till en jeep och vi kör honom till sjukhuset i Khao i Dang, där han ska opereras bäst det går. De nya landminorna är svåra, eftersom de innehåller plastdelar som inte syns på röntgen.
Men tyskarna, som har kirurgiavdelningen, är skickliga och snabba.
Att se dem i arbete är lite som att titta på MASH på TV, med den skillnaden att här inser man allvaret bakom.
Hjälppersonalen arbetar hårt. Varje morgon stiger de upp klockan 6 i tältlägret, och samlas kring frukosten. Det blir det enda mål mat vi får under dagen. Efter en lång bussfärd kommer vi till lägret, och vi är inte tillbaka i tältlägret, som bostäderna heter, förrän vid sjutiden på kvällen.
Något hålligång är det inte tal om. Arbetet tar så pass hårt att man behöver all sömn man kan få. Dagarna rinner i en oändlig ström, julafton ,nyårsafton, måndag, söndag. Ingen vet egentligen vad det är för dag, och ingen bryr sig heller om det.
Efter nattjänstgöring har sjuksköterskorna en ledig dag i motsats till läkarna. Det är den enda tid då man verkligen har tid att umgås med sina arbetskamrater och slappna av lite. Kanske åka in till stan för att få håret lagt och tvättat med varmt vatten för en gångs skull. Eller prova ut en klänning hos den lokala skräddaren, som gör goda affärer nu.
De svenska hjälparbetarna arbetar främst för Röda korset och FN. Det är första gången som FN:s katastrofstyrka sänds ut och för Röda korset är insatserna i Thailand de största någonsin. Men nöden har också varit stor. Svenskarna i flyktinglägren har gjort en strong insats.
När de nu kommer hem efter sina tre månaders kontrakt kan de se tillbaka på en jobbig men säkert också givande tid. Det har åtminstone varit någonting annorlunda, någonting som de kan tänka tillbaka på när den dagliga rutinen sätter in igen.
I Thailand har de arbetat som chefer för samordningsfrågor, som planerare och internationella experter. Härhemma återgår de till att bli tjänstemän på arbetsförmedlingen, sjukvårdsbiträden och barnmorskor, lärare och elever.
Tristessen i arbetet är en orsak till att hjälparbatarna åker ut för att arbeta i sådana här hjälpaktioner. En inre övertygelse driver andra.
– Jag har fått mitt liv, och mycket av det har jag fått gratis. Nu är det dags för mig att betala tillbaka det jag fått. Och en del av vad jag har fått, är jag skyldig dessa och andra människor som inte haft samma tur som jag.
Orden kommer från en svensk hjälparbetare I Khao i Dang en varm eftermiddag i slutet av januari. Vi står bredvid en av de tolv stora latrinerna i lägret och sprider ut kalk för att dämpa stanken. Ett riktigt skitjobb, i alla aspekter.
Men hans ord får mig att le. Det kan inte sägas bättre.
Kheo Sithan, däremot, han ler inte. Hans leende dog bort nånstans i Kampucheas djungler, nån gång under de senaste fyra årens helvete.
Här är hans berättelse.

Då var det 17 april 1975. På Pnom Penhs gator dök de upp i små grupper, svartklädda män med gevären hängande om halsen. De hälsades av befolkningen som befriare,man gick ur husen och skrattade och vinkade.
Men de svartklädda pojksoldaterna log inte, och ganska snabbt lade sig glädjeyran över Khmer Rouge soldaternas intåg. Stämningen blev undrande. Vilka var dessa människor som kom utifrån, varför log de inte?
Den internationella pressen förvisades till franska ambassaden, Pnom Penhborna drog sig avvaktande inomhus. Det var så som Keo Sithan och de svenska journalistern Sven Erik Sjöberg och Bengt Albons skildes. Tillsammans hade de arbetat med rapporteringen hem till Dagens Nyheter om de sista dagarna av kriget i Kambodja.
De svenska journalisterna flög ut ur landet, men för Kheo Sithan började fyra års helvete som slutade i ett uppsamlingsläger för flyktingar i Thailand där han nu sitter och väntar på en oviss framtid.
Vad var det då som hände? Keo Sithan berättar, sittande på en säng gjord av bambu i ett av husen i lägret Khao i Dang i östra Thailand. Emellan varven plockar han nervöst med sina händer i några papper, ibland tar det emot när han ska förklara hur hemska de senaste fyra åren varit för honom.
Hans levnadsöde är bara ett av 100 000 tals liknande, en gripande berättelse om människoförakt, lidande och död, men också om livsvilja och hopp.
– Hur mycket vi än berättar om vad som hände under dessa fyra år, så kan ingen förstå hur vi hade det, ingen som inte själv har varit med och levt under detta tryck och bland dessa människor. (Khmer Rouge, red anm)
– Bara några dagar efter det att jag skilts från mina två journalistvänner, tömdes Pnom Penh på folk. Jag blev transporterad 45 km söderut till Kandl i Bassaes delta. Där fick jag arbeta hårt i sex månader tillsammans med min familj. Det var min fru och mina tre barn, två döttrar och en son. Vi fick inget ris, så jag sålde min klocka, mina och barnens kläder och andra ägodelar jag fått med mig för att köpa vete.
I Kandl stannade vi till oktober 1975,och det var också där som min son dog av svält. Min fru hade ingen bröstmjölk kvar, och det fanns ingen annan mat.
Sedan, en dag, togs alla mina ägodelar ifrån mig och vi flyttades den 15 november till sjön Tol Sap. Därifrån fördes vi vidare till Koulen Village, en liten djungelby i Preah viher som skulle bli vårt nya hem under Pol Pot-regimen.
Jag och min familj klarade oss genom att jag sade att vi var kineser. Jag talar kinesiska och har ett sådant utseende. På den tiden var banden mycket starka mellan Kina och Pol Pot. Men många andra människor dödades, godtyckligt, kanske för att de hade glasögon eller en klocka eller för att de misstänktes vara intellektuella.
Och att vara intellektuell i Khmer Rouge’s ögon, det kunde vara allt från att veta vad ett flygplan var för något till att du hade gått i skolan eller kunde tala något främmande språk, kinesiska undantaget för min del.
Jag sade att jag brukade sälja nudlar på marknaden, och blev på så sätt lämnad ifred.
Vi fick arbeta hårt hela dagarna, och det gjordes ingen skillnad på om vi var friska eller sjuka. Barn och kvinnor, äldre och yngre, alla skulle vi ut och arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen. Vi levde som slavar, våra liv var inte värda någonting. Barn togs ifrån mödrar, familjer splittrades. Själv fick jag gräva kanaler hela dagarna, ett tungt jobb som utfördes enbart med muskelkraft. Några maskiner fanns det inte.
1976 var ett hemskt år. Vi led alla av den stora hungersnöden. Allt vi fick var ett kilo ris i veckan, som skulle räcka till 30 personer. För att dryga ut kosten använde vi trädrötter eller vatten blandat med bananblad. Någon medicin fanns inte att få. Det var farligt för oss att ens veta något om medicin, kunskapen kunde bli vår död. Kunskap och hunger var de vanligaste dödsorsakerna i mitt land under den här tiden. Soldaterna brukade fråga ut oss om olika saker, och då gällde det att alltid svara, ”jag vet inte”. Det var en hemsk tid, man levde i ständig hunger och skräck.
All dans och sång var förbjuden, liksom att träffas i grupper eller att tala med varandra. Den 16 oktober detta år orkade inte min fru längre. Hon dog av undernäring och jag lämnades ensam med mina två döttrar.
Så fortsatte livet under en fruktansvärd press fram till den åttonde februari 1979, då vietnameserna kom. De befriade vår by från Khmer Rouge som sprang som rädda hundar. Vietnameserna lovade att komma och hämta oss till Pnom Penh innan de drog vidare genom landet. Men tiden gick och vi förstod att det bara var löst prat. De intresserade sig inte för oss. Jag grävde upp min frus kvarlevor och gav henne en riktig begravning på det sätt som vi traditionellt brukat göra.
Den 14 september flydde jag från byn och gick i fyra dagar med mina döttrar genom skogarna till Suam Rap. Jag följde en grupp Khmer Rouge soldater bara för att komma till Route 6, där jag flydde vidare till Suam Rap.
Den 25 september åkte jag med en vietnamesisk buss till Pnomh Penh, en resa som tog två dagar. Resan kostade mig två kycklingar.
I Pnomh Penh stod mitt hus kvar, men det var helt tömt på allting. Där träffade jag resterna av min släkt och vi grät mycket tillsammans. 27 av oss hade dött under dessa fyra år, bland andra mina två föräldrar, alla mina svågrar, mitt barn och min fru och några av mina bröder. Avrättade av Khmer Rouge eller döda av undernäring.
När jag nu var i Pnomh Penh sa jag att jag var vietnames och att min farfar ursprungligen kom från Vietnam. Det var en lögn, men en lögn som gjorde att jag kunde leva vidare med mina barn.
Jag försörjde mig genom att samla plast som jag sedan sålde vid den vietnamesiska gränsen, och för de pengar jag fick ihop kunde jag köpa ris.
-Under oktober och november i Heng Samrins Kampuchea, fanns det inget riktigt ris att få tag på . Det ris som vi fick av FN skickades vidare till Vietnam som istället skickade dåligt ris tillbaka, så kallat rött ris. Det var dessutom besprutat med något, så vi fick alla ont i magen, men vi måste ju äta.
Penningsystemet i Kampuchea var sedan länge ur funktion, vi betalade med guld eller in natura genom byteshandel. Mediciner såldes på marknaden, där man för 4 gram guld kunde fä 180 dong, som räckte till 250 kapslar Ampecillin, eller 25 kg ris.
Senare gick guldets värde upp så att man kunde få 30-35 kg ris för 4 gram guld. Det var vid den här tiden, hösten 1979 som vietnameserna började ställa samma frågor som Khmer Rouge gjort tidigare, om vad man sysslat med under Sihanouks regim eller under Lon Nol regimen. Jag började känna mig osäker igen, och den femte december flydde jag med mina barn och min nuvarande fru, en lärare som också ville fly och som var villig att hjälpa mig och mina barn.

Vi flydde i flera dagar och kom efter en lång dags sista marsch till gränslägret Nong Samet i Thailand, för att sedan komma hit till Khao i Dang den 19 december 1979.
Min allra högsta önskan nu är att komma ut ur det här lägret och till något land, vilket som helst som har frihet och där jag kan få leva ett liv i lugn och ro tillsammans med mina tre döttrar och min nya fru. Ett liv utan fruktan, ett mänskligt liv.
Så slutar Keo Sithan sin berättelse, sittande i ett litet bambuskydd i sektor sex grupp 85, i det Thailändska uppsamlingslägret i Khao i dang.
Vad ska hända med honom och alla de andra i läger som Khao i dang och Sakheo? Så länge som situationen i Kampuchea är så förvirrad som nu med ständiga sammanstötningar inte bara mellan vietnameser, röda Khmerer och fria Khmerer, utan också mellan olika fraktioner inom de olika grupperingarna, så finns det ingen lösning. Flyktingarna kommer att skjutsas mellan olika läger, och de thailändska myndigheterna har redan börjat stora förflyttningar av Khmerer till nya läger.
Thailand kan inte heller i längden ansvara för så många människor som det rör sig om, drygt 230 000. De kommer att skickas tillbaka till sitt land, ständigt på flykt och fortfarande långt ifrån det som vi i Sverige skulle kunna kalla för ett anständigt liv.