(En bilaga till boken – Det stora scoopet)
Måndagen den 4 februari 1980
XXXXXXX från yyyyyyy hjälper Khmererna I Thailand
Khao i Dang, Mak Mon, Samet, Sa Kheo, Nong Sham. För de flesta av oss svenskar är det bara exotiska namn på platser där man kanske skulle kunna tillbringa en semester. Men för ett femtiotal svenskar inom Röda Korset och FN är det byar intimt förknippade med flyktinghjälpen I Thailand.
XXXXXXX kommer ursprungligen från XXXXXXX och är en av svenskarna som hjälper Khmererna som flytt över gränsen till Thailand.
Hon arbetar som xxxxxxx för Röda Korset med de sjuka barnen på den svenska barnkliniken i Khao i Dang, det största flyktinglägret för Khmerer i Thailand, omkring 14 km från gränsen.
Men egentligen är det inget flyktingläger, snarare ett fångläger. De som en gång har kommit till Khao i Dang kommer inte längre därifrån. Det tycks dock ännu inte bekymra de Khmerer som samlats i Khao i Dang, över 112 000 i slutet på januari.
Stämningen i lägret är god, folk skrattar och barnen leker.
Då och då sveper en virvelvind in bland hyddorna och virvlar upp damm, till barnens stora förtjusning.
En liten kille som får in sin drake i en sådan tromb kan skatta sig lycklig. Hans drake når oanade höjder och han blir dagens hjälte. Problemet är bara att se till att draken inte sliter sig.
Det största problemet i ett läger av den storleken där de flesta svenskarna jobbar, är vattenförsörjningen. Varje dag måste vattentankarna som står utplacerade här och var i lägret fyllas på med 70 000 liter vatten, vatten som transporteras i stora tankbilar många mil i en oändlig ström. Sedan bärs det vidare ut till husen, ofta av små barn som knappt får upp hinkarna från marken.
Khao i Dang är ett välordnat läger. Husen står i raka rader med breda vägar som skiljer de olika sektionerna åt. Ifrån luften ser det ut som ett rutmönster som bara bryts av öppna platser, som den där det svenska sjukhuset ligger.
I själva lägret har Khmereflyktingarna själva hjälpt till och bland annat startat flera skolor för barnen. Där finns det till och med små restauranger och barberare. Längs med en av gatorna florerar den svarta marknaden helt öppet.
Bakom tygstycken utbredda på marken sitter försäljarna och säljer allt som finns att köpa, undantaget bilar och TV-apparater. Så för de som har pengar i lägret kan tillvaron bli relativt angenäm, men för de övriga som får nöja sig med riset och torkad fisk är det inget paradis.
Ungefär hälften av lägrets invånare har de pengar som behövs för att dryga ut kosten med grönsaker och kanske någon köttbit. Men allteftersom tiden går kommer pengarna att ta slut även för dem, så därför är det viktigt att hjälpen fortsätter även när Internationella Röda Korset drar sig bort från lägren.
I lägret finns det också hem för föräldralösa barn, och centra där barn och gamla får extra tilldelning av mat. Dessutom finns det två sjukhus.
Det är på barnavdelningen på det nya sjukhuset som XXXXXXX arbetar, sju dagar i veckan. Här är det alltid fullt upp att göra, dag som natt. I de långa raderna av enkelt byggda sängar ligger sjuka barn och nyfödda. Poliopatienter, hjärnhinneinflammationer, undernäring, diarreer och febersjuka, malaria patienter. Alla blandas i samma sal, under det höga bambutaket. Ofta samlas en hel familj runt den sjuke, för att vara sällskap under dagarna som kan bli rätt så långa. Och varma.
Några nätter i månaden har XXXXXXX jourtjänstgöring, vilket betyder att hon/han som ensam läkare har ansvaret för vården på hela sjukhus två.
Jobbigt
– Det är lite jobbigt att arbeta på natten eftersom det blir så svårt att sova på dagarna i värmen, säger XXXXXXX där hon sitter bredvid en liten patient som ska matas med en sond genom näsan.
– Men vi försöker att få lite sömn under natten under de lugna timmarna.
Några direkt lugna timmar är svårt att finna för en utomstående som hälsar på. Alltid är det några barn som inte kan sova, och mellan varven ska medicinen delas ut, var fjärde timma.
Nya patienter kommer också in, som XXXXXXX måste titta på och avgöra om de ska skickas hem eller läggas in
– Jag har alltid varit intresserad av u-landspediatrik, berättar XXXXXXX som har arbetat på flera andra ställen i världen, bland annat i Afrika.
– Det är ett inspirerande arbete som får mig att känna mig nyttig på ett helt annat sätt än hemma i Sverige. Dessutom har jag lite erfarenhet från båtflyktingarna i Sverige, som jag arbetade med innan jag åkte ner hit för tre månader sedan.
– Det är viktigt att hjälpa till om man kan och har möjlighet, antingen genom att själv åka ut, eller genom att skänka pengar till olika hjälporganisationer.
Trots att den största nöden nu är över i Kampuchea, så krävs det fortfarande medel för att hålla flyktingarna vid liv, så att de en dag förhoppningsvis kan återvända till den stad eller by som de en gång kom ifrån.
Pengar till en hjälp som ska fortsätta även när XXXXXXX och hennes kollegor reser till något annat katastrofområde, någon annanstans i världen.
0 Comments