Lund långfredagen
Kära lilla vildanden.
Den här gången gör du mig verkligen ledsen uppriven och modfälld. Ditt brev är ju rena hudlösheten (läs nu bara inte hutlöshet är du snäll!). Allt som kan bidraga att göra dig sorgsen och förtvivlad har du ju med en sjuklig girighet skrapat ihop: Gunnar, en uppretad fosterfar, Arthur Lundkvist, supén du glömde äta upp (lilla stumpan minns du då inte att du spottade lång väg åt de arma osedliga glyttarna bara jag hostade om att du skulle följa med!!) min middagsankomst och snöpliga flykt undan massaker etc. Och över hela denna kompott av minnen och hågkomster svävar så Konga-anden.
Du inser så snart du åter är lugn och speglande klar i själen att alla dessa ting är ingenting att diskutera om, du har dryftat det hela 1001 olika ggr, du gör det så snart du på något sätt känner dig urled, inte sant. Det är lilla själen som trillat ner i en vågdal och då blir allt upp och nervänt, då kommer alla dessa mörka sjukliga minnen och tankar flygande som svarta korpar och hackar på dig. Om du ändå en gång kunde rå på dom definitivt, ta livet- inte av dig själv, men av dessa minnen, dessa rovfåglar som förstör din sinnesro. Jag blir mer och mer övertygad om att du i detta fall måste gå metodiskt till väga. På samma sätt som du kunnat sköta din kropp, fått den lättare och mera i din makt genom metodisk träning, på samma sätt måste du klara av all din sjukliga fetma i själen. Och det ska gå likaväl för dig som för andra. Jag har sett människor mycket värre däran än någonsin du, som klarat den biffen. I Köpenhamn träffade jag av en händelse samman med Josef Riwkin, Spektrums chef. Han var på väg till Berlin. Och därnere gick just nu Karin Boye och lät analysera sig. Förmodligen någon liten Geschichte efter skilsmässan från Leif Björk, jag frågade inte närmare efter. Det är betecknande att både Riwkin och hans fru tog detta som den mest naturliga sak i världen, mycket naturligare (och betydligt mindre obehagligt) än att gå till tandläkaren. Och de betraktade mig som en beklagansvärd stenålderstyp, som stod främmande och frågande inför denna bekvämlighet, som en psykoanalytisk läkare utgör. Jag tycker att vi med gemensamma krafter ska leta reda på en dylik farbror i Köpenhamn. Han kommer säkert att se på dig med hungriga blickar, med ditt djupa, starka och nästan vulkaniska känsloliv. Som en insjö, som ibland kan vara så speglande lugn och klar så att molnen på himlen kan se sin egen bild i den, för att strax efteråt bli så mörk och dyster som de fördömdas kval, med en botten vulkanisk som i Vättern där det lätt kan hända olyckor. Du måste få kunskap om allt detta, vildanden! För närvarande irrar du omkring i en fullständigt hjälplös okunnighet och blindhet medan smådjävlarna har kalas i ditt inre. Allt detta måste du lära dig förstå för att kunna övervinna. Och det kan ske med psykoanalysens hjälp. Ske alltså!
Välkommen i alla fall. Men kom ihåg att du ska se ut som en leende och löftesrik vårdag när du kommer. Sorgen den er fra igår!. . .
Din tillgivne Bertil
0 Comments