Lysekil 26 april 1933
(markerat av farmor med ”allra sist”)
Kära Judit, Du skrev om hur jag tidigare funnit det perverst att vi så där fullkomligt skulle slita alla band och förbindelser, när vi kanske ändå inte var alldeles döda och kalla för varandra. Det är riktigt att jag en gång s k r i v i t så. . .
Vad jag den gången syftade till, det var att både du och jag skulle kunna umgås med varandra i tal eller skrift utan att vi för den skull blandade oss i varandras erotiska angelägenheter.
Att söka monopolisera varandra är inte ett dugg bättre än slavhandel. För mig står svartsjuka och svartsjukedåd som utslag av det mest barbariska kännande och tänkande mellan kvinna och man. Det är i miniatyr vad judeförföljelserna i Tyskland återspeglade i stort. . .
Vi skulle vara kamrater, förstående kamrater to the bitter end! Vi kunde det inte! Därför måste det bli ett slut, Judit. . .
. . . Och lycka till, lilla Judit. Jag behöver väl inte betona för dig att jag är din uppriktige vän, även om jag är klart medveten om att vi två har gjort skeppsbrott. . . . .
Bertil
0 Comments