Slutet på historien

Nu har finalisterna plockats fram i SVT:s höstsatsning, Slutet på historien. 36 blivande författare har tagits fram.
Jag är inte med. Mitt bidrag, en fortsättning på Jonas Hassen Khemiris text, sög antagligen. Av de 36 är det bara tre män, resten är kvinnor. De sög inte lika mycket som jag. Nej, jag är inte bitter. 🙂

Historien heter Kontrollera allt. Radera.

Första stycket är som ett hoppfullt intro där vi får följa hur du vinkar farväl till din familj och där är din mamma som fäller en glädjetår och så din bror som önskar dig lycka till och sen du som hoppar upp bredvid flyttgubbarna och vinkar hejdå en sista gång och snart är ni på väg, bort från allt det gamla, bort från det trångsynt skvallriga. Du och din nya framtid, du och dina nya nycklar till den nya lägenheten i staden med det där riktnumret som bara har hälften så många siffror och hälften så många nollor som din hemstad. Sen ser vi hur flyttgubbarna tar farväl och det är skymning nu, dunkel hall och skugghorisonter i bakgrunden av travar med banankartonger och pösigt klädfyllda svartsäckar. Och så du i ensamt fokus, du som står där i din nya hall under en dinglande glödlampa med ett nytt leende på läpparna. Allt som hörs är tonerna som försiktigt slingrar sig ned från våningen ovanför. En granne. Med piano. Det låter som den där klassiska jazzlåten Night and Day, tänker du och går nynnande mot badrummet.

Andra stycket spelas taktfast och rytmiskt och vi får följa hur du målar om hallen och spikar upp tavlor och så fort du är installerad i lägenheten tar du kontakt med Arbetsförmedlingen för det ska bli annorlunda den här gången. Din handläggare har blommig blus precis som den förra men är tusen gånger mer hjälpsam och hon säger inget om att det skulle vara för sent att starta om och kommenterar inte den fyraåriga luckan i din cv. Snart skickar du ut dina första ansökningar och snart blir du kompis med tanten på Posten och snart hejar du på killen i spärren och snart börjar du tänka att varje tunnelbanefärd är som en resa i stadens blodomlopp. På kvällarna skålar du med dig själv och bara ibland pratar du med någon hemifrån och då gör du alltid ditt bästa för att använda din nya stadsröst som är precis lagom blandning av uttråkad och ständigt påväg och ibland ropar de att du minsann låter som en riktig stadsbo! Sen sent om natten får du sällskap av toner. Pianot från lägenheten en våning upp. Din granne envisas med att spela samma jazzlåt kväll efter kväll på repeat och när du inte kan sova plockar du fram en golvmopp och dunkar med den i taket och när inte det funkar drar du brödkaveln några gånger över elementet men oftast spelar han bara lite tystare och när du drar fram en stol och sätter vattenglaset mot köksventilen hör du minsann att han fortfarande sitter där och klinkar.

Tredje stycket inleds i dur och avslutas i moll och här tycks det ha gått några månader för det har plötsligt blivit vinter och du har firat jul i hemstaden. Du kommer hem till lägenheten med öron såriga av alla frågor om hur det är på jobbet och hur går det med kärleken och har du hört att Åsa har fått barn och har du sett några kändisar förresten och ibland drar du till med Gunde Svan på NK och ibland säger du Arne Weise på Åhlens och varje gång får du de där imponerade sekunderna av tvivelstystnad när de inte riktigt vet om du menar allvar eller ljuger. Tillbaka i lägenheten som plötsligt känns mindre än du minns den och där på hallmattan ligger en ny laddning brev från arbetsgivare som med standardformuleringar tackar för visat intresse men tyvärr behöver vi ingen PC-samordnare som är expert på Windows 98. Du har knappt kokat dig en kopp te och lugnat nerverna innan klockan blivit midnatt och såklart börjar det där förbannade jävla pianoklinkandet från ovanvåningen och du känner plötsligt att nu får det vara NOG! Ingen normal människa spelar piano såhär dags och särskilt inte samma låt igen och igen och Night and Day 24 gånger på raken får dig att flyga upp ur soffan, knyta morgonrocken och gå mot trapphuset. Hans brevlåda saknar namn och du blir lite nervös för han skulle ju kunna vara en psykotisk Rohypnolmördare som bara väntar på sin chans att punktera dig med sina vassa pianofingrar formade som en ishacka. Men nej, såklart händer det inte. Han vågar inte öppna. Fegisen. Du ringer på igen och igen, du gläntar på brevlådan, du hör Night and Day eka i trapphuset, du tar sats och ropar några väl valda ord. Sen går du ned till dig och försöker somna med öronproppar och lugnande grönt te. När inte det går försöker du överrösta pianomusiken med din avslappnings-CD. Sen gör du ett nytt försök att somna. Men Night and Day dånar fortfarande från ovanvåningen och till slut ger du upp, smyger ut i trapphuset och snor grannfamiljens DN och läser platsannonserna över frukost.

Fjärde stycket spelas hypnotiskt och drömskt och här måste det ha gått ett år för din frisyr har plötsligt vuxit ut och ditt morgonrocksskärp är sladdrigt söndertuggat. På tapeterna har någon klottrat svarta och gröna krumelurer som ser ut som låttitlar och noter och programmeringskod om vartannat. Ibland leker du med tanken på att bli den första människan i världshistorien som ska överleva utan sömn för det är ju ingen idé att ens försöka sova när man bor granne med en sån fullständig jävla PIANOMARODÖR som varje natt fortsätter sin ständiga TERROR. Du försöker söka stöd hos de andra i huset men alla har skrämts till tystnad av pianomannens härjningar och vissa vägrar öppna dörren för dig och andra öppnar men tar inte bort säkerhetskedjan och en gubbe hävdar att pianomannens lägenhet står tom och tanten på trean blir likblek och säger att hon inte alls har hört något piano och killen på femman har mage att skämta om att det är “soft med lite jazzstämning i huset”. Den enda som håller med dig är pakifarmorn som nickar och ler när du ropar ditt “Såhär får det bara inte fortsätta!” Tillbaka i lägenheten hittar du ännu ett påminnelsebrev från Arbetsförmedlingen och det här är absolut sista varningen tag genast kontakt med oss och du viker ihop brevet och stoppar det i morgonrocksfickan.

Det femte stycket är det mest dramatiska med tonartsbyten och tempoväxlingar och här har du kontaktat hyresvärden och anlitat en advokat och lagt in Störningsjouren som snabbval på hemtelefonen och vräkningsprocessen är i full gång. Snart är segern ett faktum och alla har varit så hjälpsamma utom kanske polisen som har hotat dig med påföljder om du så mycket som tänker tanken på att ringa dem en gång till. Men vad spelar det för roll – snart kommer befrielsen och det enda som irriterar dig är att du fortfarande inte vet hur pianomannen ser ut. Såklart rör det sig om en stackars psykopatisk skäggig ensling som har spärrat in sig där uppe och som skulle må bra av att tas in på hem, det är ju framför allt för hans skull som du har ansträngt dig så, det är för husets och hans bästa som vräkningsbeslutet snart kommer att verkställas. Men ändå är det något som inte ger dig ro, något som får dig att gå ned i grovsoprummet den där sista natten när du hör hans eviga låt spelas igen och igen. Du är på jakt efter ledtrådar och har siktet inställt på misstänkta saker som blodiga stämgafflar eller påsar med pianotråd. Men det enda du hittar med någon sorts pianoanknytning är ett tomt vinylomslag till skivan Ebony & Ivory. Besviken lämnar du grovsoprummet och åker upp på vinden. Du passerar hans dörr och nu är tonerna orgelstarka, brevlådor och fönsterrutor vibrerar av dånet och utanför hörs hundar som ylar i takt och ibland sätts ett billarm igång av ljudvågorna och du måste nästan hålla för öronen när du öppnar vindsdörren. Med stressade steg börjar du gå från vindsförråd till vindsförråd på jakt efter något vad som helst ett foto en ledtråd en förklaring men allt som finns är den vanliga mixen av slalomskidor och gamla lampskärmar. Utom där, ser du det? Såklart du gör, hur skulle du kunna missa ett sånt guldglimmande notställ. Och där i samma förråd dold av en svart sopsäck – en vibrafon. Och i bananlådan notpapper och en svart anteckningsbok och om du bara klättrar upp där på fönsterkarmen och viker ned hönsnätet och sen tar du i och sträcker dig ned så mycket som du bara kan så borde du faktiskt kunna. Ja. Du tar dig snabbt ned från vinden med vässlande fotsteg och väl nere i lägenheten slår du upp den gulnande anteckningsboken. Små noteringar från 1949 och framåt där ägaren som heter Isa (eller möjligtvis Ida) lyssnar på jazz och drömmer om en karriär som pianist i Paris Saint-Germainkvarter. Sen är det plötsligt 1956 och Ida eller kanske Isa har flyttat till Umeå och är kär i en klarinettist som heter Jens. De går på Folkparken Erikslund och är med på jamsessions med stockholmsorkestrar och ibland framåt småtimmarna vågar Isa eller Ida eller bägge två på samma gång sig fram till pianot och då händer det att någon storhet från Stockholm, kanske Anders Burman eller Putte Wickman, ger henne uppmuntran och då lovar hon sig att aldrig ge upp på sin dröm. Hon spelar There is No Greater Love en hel natt och dagen därpå friar hennes Jens. Hon spelar God Bless the Child i två veckor och blir gravid. Hon spelar The Masquerade is Over och Jens erkänner sin otrohet. Hon spelar Solitude och Jens den fähunden lämnar henne. Hon spelar Here’s That Rainy Day och det regnar. Hon spelar Blue Skies men det fortsätter regna. Hon spelar Fly me to the Moon och drömmer om Neil Armstrong. Hon spelar Baby Won’t You Please Come Home i månad efter månad ända tills Jens står där på tröskeln igen och ber hundrafalt om ursäkt. De försöker lappa ihop sitt giftermål med Speak No Evil. Men inget tycks hjälpa för handstilen blir darrigare och bläckfläckarna allt fler. You Don’t Know What Love Is och You Took Advantage of Me och så till slut fyra månader av I’ll Be Glad (When You’re Dead) You Rascal You.

Här höjer du blicken från anteckningsboken.
Här inser du att pianot har tystnat.
Någon knackar på dörren.

Det sista stycket öppnar upp för fria improvisationer.
——————— Här kommer mitt slut på historien ——————–

Det sjunde och sista stycket är ditt alldeles egna stycke, som du själv blir tvungen att spela, kväll efter kväll, dag efter natt, i all ensamhet och väntan på det som aldrig skedde, eller rättare sagt, skedde när du tittade åt andra hållet.
Hur var det hon sa den där kvällen när hon knackade på dörren? Öppnade du, jo det måste du ha gjort, du kommer ihåg hennes doft, hennes ord. Hon sa att det var timmen efter att Ida gick bort på Stockholms sjukhem. Alldeles nyss smekte hon hennes kind en sista gång, talade om för henne att hon varit en bra Ida och åkte hem.
Du hörde nog inte vad hon sa, du noterade bara att pianot var borta, det irriterande pianot, och egentligen borde du varit glad men i tomheten fanns ingen glädje.
Dagen efter sa hon att det låg ett nytt ansikte i Idas rum, i samma väntan som så många andra som fått sin slutgiltiga dom. Ida ligger i källaren, sa hon. Knackade hon andra dagen? Du försöker att minnas, men känner bara svagt av doften, och tystnaden. Hon berättade hur hon hämtade en påse som hon glömt dagen innan, med en cdspelare och den sista musik Ida lyssnade på. Andrew Manze – portrait, klassisk musik på fiol.
Någon gång skulle hon lyssna på den, när hon vill känna att hon inte förlorat sin Ida bara för att hon dött.

Men vi glömde det sjätte stycket. Crescendo, konfrontation, och pausen efter sista tonen, innan applåderna. Pausen. Omstart.

Ida är död, sa hon när du öppnade. Ida som på femtitalet spelade för FN-styrkorna i Korea. Ida från Umeå som ville att läkare utan gränser skulle få pengar vid hennes begravning. Ida gillade all bra musik. Klassiskt, hiphop, rockpop och jazz. Ett speciellt gott öga hade hon till Night and Day, som hon gärna spelade på sitt piano. Idas far, farfar och farfars far var organister, bland annat i en kyrka inte långt från din trångsynta barndom.
– Det är inte unikt att man dör, sa hon, medan hon fortfarande stod i dörren och vägde lite på tröskeln. Att dö är snarare högst vanligt, ofta förekommande, oundvikligt och förutbestämt. Ida skrev för länge sedan, i ett brev till sin syster, att Livet är bra, ett kort “flash” i evigheten. Om det inte blinkar till, märker ingen det. När du är död är du död, slut, adjö, och världen ger dig en däst rapning.
– Det unika i det vanliga är att det är ens egen Ida som dör, och att det är henne som världen rapar lite däst åt.
Tre veckor efter att Ida dog, sitter du av någon anledning på Real Groups julkonsert. Är du ensam? Ida skulle suttit i din fåtölj, eller kanske i fåtöljen bredvid, det var en present till henne som hon aldrig fick se och höra. På scenen fyra tonsäkra virtuoser, som efter en musikalisk kompott, i ett mellansnack, meddelade publiken att de nyss varit i Umeå, att de nu skulle vidare till Korea och att tio procent av kvällens intäkter skulle gå till Läkare utan gränser.
Du inser plötsligt hur lätt du skulle kunnat bli manipulerad av ett medium, hade det varit en annan tid, en annan du och en annan Ida som inte lärt dig att livet är en flash i evigheten. Du väntade dock lite nervöst på att få höra Night and Day, men det blev en annan låt. Visserligen en låt där Real Group med sina röster härmade ett piano, men, som sagt, en annan låt.
Ännu en tid förflyter och du finner dig bakom ratten i en liten hyrbil, på väg för att åter hälsa på i trångsyntheten. Helt plötsligt passerar du Esarps kyrka och något får dig att svänga in på den tomma grusplanen framför kyrkan. Det blåser småspik.
Gråvädret tar bort all färg, regnet suddar ut alla dofter, vinden griper tag i all kyla och värme. I ett neutrum tar du dig fram till kyrkodörren, och trots att kyrkor oftast är stängda på måndagar, glider dörren upp när du tar i handtaget. Kyrkan är mörk, det knarrar under dina fötter av decenniers nattvardsgång och vindens vinande utanför kyrkoväggarna låter i vissa lägen som orgelmusik. Här har Idas förfäder trampat orgel, och du beslutar dig först för att tända ett ljus till allas minne.
Det blir inte av, för du saknar tändstickor och tänker dessutom att ett tänt ljus i en tom kyrka kanske inte är världens bästa idé. Som en bekräftelse på det hör du att kyrkoporten öppnas, för att strax efter stängas igen, samtidigt som en vindpust far genom altargången och rufsar dig lite i håret, som en smekning. Du väntar dig en annan besökare, lyssnar efter stegen men allt som hörs är vinden som spelar svag orgelmusik bland gravarna utanför kyrkomurarnas glasade fönster. Så öppnas dörren ännu en gång, en vind brusar förbi och porten slår åter igen.
Du ropar ett lätt hallå, men får inget svar, så du går tillbaka ner mot den stängda kyrkoporten, och ser att det ligger en gästbok uppslagen strax till vänster.
Du skriver en hälsning, och samtidigt som du skriver under med ditt namn åker dörren åter upp på vid gavel, en vind sveper in och dörren slår igen med ett kyrkoakustiskt dån.
När du känner på dörren är den låst, du får vrida om låset för att komma ut.
Du tänker att vinden är stark på den skånska slätten, nu har du också fått känna på den, på samma sätt som Idas förfäder. En stark vind vars ljud låter som musik från en svag orgel. Du känner inte igen musiken, det är inget du minns att du hört och det är definitivt inte Night and Day.

Tillbaka till det sjunde och sista stycket. Du hade förundrat märkt att kvällen infann sig utan tomhet, och letat efter orsaken, tills du faktiskt märkte att du åter nynnade på något som var förvillande likt Night and Day. Nynnandet går över i sång, och du slamrar med kaffekopparna, lite i synkoperad baktakt. Du hör att någon håller på att flytta in i våningen ovanför. Snart kommer du att höra ifrån honom, han kommer att dunka i ditt tak, men bara när du sjunger Night and Day.
Bara då har ni kontakt. Annars är du ensam.
Omstart.
Control -alt- delete.