Efter en lunch på pressklubben i Stockholm med en gammal vän, fick vi in våra kaffekoppar; en espresso och en capuccino. Och plötsligt fylldes jag av en ömhet, en sådan ömhet som man fylls av när man ser en kalv resa sig för första gången, eller när en apa klänger sig fast på sin mammas rygg eller när en nyfödd baby plötsligt börjar hicka för att det är för kallt på vågen.
Det är nog hjälplösheten som lockar fram ömheten, och bredvid capuccinon ser espresson lite hjälplös ut.
Vi var på Rhapsody in Circus, sista dan i Stockholm. En blandning av Wells musikaliska konfekt och Bronetts cirkusartister. Cirkusartisterna höll genomgående hög klass, musiken stöttade artisterna. Det fanns lågmärken, när Wells körde julpotpurri och till slut lät...
Dagen före julafton slog mamma upp ögonen, såg på mig i besöksstolen och jag såg skymten av ett leende. Oh Anders, sa hon. God jul du söta.. Sedan föll ögonen långsamt ihop igen. Det här var hennes sista jul. Med mig. Där vid mammas sida var det en sorts jul, hemma...
Sammanfattningar är populära. Och tacka för det, i dagens samhälle är de dessutom nödvändiga, om vi ska hinna med att sila allt som passerar. 300 böcker i kortformat, 200 filmer på en halvtimme. Det är lockande. Men ibland känns det futtigt, som till exempel den här...
Gulligt! 🙂
Usch, vad jag är förutsägbar! Jag såg den här bilden högst upp i oldiesgoldies, och tänkte “Gulligt!”. När jag öppnade för att kommentera, såg jag att jag skrivit exakt samma sak 1,5 år tidigare. Suck.
Men – det är vansinnigt gulligt!!