När jag var liten gillade jag Grodan Boll. Jag gillade lånarna. Astrid Lindgren gick också bra, och Klas Klättermus förstås. Babar. Nicke Lilltroll.
Sen blev det egenläsning av Kalle Anka, Fantomen, Modesty Blaise. Men Mumintrollen, och Krakel Spektakel för den delen, har jag aldrig riktigt förstått. Krakel Spektakel hade visserligen lite tokig musik som var kul, men Mumin? En deppig miljö med deppiga nakna tjockisar som deppade runt i hösten och pratade långsamt och bara försvann in i mörka hus med krabater runt om som var elaka, inte pratade eller inte syntes. Ingen höjdare.
Hur förvånad blir jag därför inte när jag kollar in mitt påslakan och finner – Mumin?!
Varför!? Hur!? När!?
DÄR är det! Vi har maken till det där påslakanet, och du har inte sett det för att det inte ursprungligen är från vår familj. Vi kan gärna byta mot nåt tuffare om du vill 🙂
Ge mig ett med Grodan Boll på.