Tantkraft på stadens gator i Nice

Det är i Dramaten dom lägger sina vapen. Dramaten, den där rullande väskan som alla tanter i Nice får när de fyller tant. Där ligger handgranater, knivar, vassa armbågar, elaka tungor, utvikbara käppar som man kan knuffas med, och böcker om hur man får omgivningen att ha dåligt samvete.
Där ligger dödande blickar, oförstående uppsyn, dåliga idéer och näsor att lägga i blöt. Det är en hel arsenal som tanterna har att ta till för att underlätta deras liv. Och försvåra för oss andra.

Där ligger också ett och annat bröd att ge till duvor, men absolut inga påsar att plocka upp hundbajs med. Där ligger stappel och krokrygg att ta till när man är ute på riktigt hal is, och måste ta till en kort men dock reträtt.

Det finns inga mellantanter i Nice. De går direkt från att vara unga och bära hund till att rulla väska. Det är oklart vad som får dom att gå över tröskeln mellan de två tillstånden, det är helt klart inte antalet rynkor i ansiktet, kanske är det behovet att ha något rullande att luta sig mot, typ en Dramaten eller en rullator.

En av tanterna satt framför mig på bussen, ivrigt pratande med sin väninna, när bussen plötsligt invaderades av biljettkontrollanter. Då blev hon döv. Hon förstod verkligen ingenting, och framförallt, hur kunde dessa otäcka människor kräva att hon skulle stämpla sin biljett, det förstod de väl att tanter i hennes ålder inte kunde. Till slut, efter några minuters palaver, enades hela bussen om att någon stått i vägen när hon skulle stämpla och att hon därför var helt oskyldig men att om hon nu stämplade sin biljett så kunde vi alla åka vidare.

Tanterna finns överallt, de svämmar över stan. De står alltid före dig i kön, även om du kom dit först. De omringar dig, smyger upp från alla håll, får kassaköslutet att ständigt skifta så att hur du än ställer dig, så står du sist.

De sätter sig på den stol som finns i närheten, vare sig den är ledig eller inte. Och tittar du ut genom bussens fönster för att titta på gatulivet, så finns tanterna där, som en täckande utsiktsskugga och en påminnelse om sin existens.

Halvtimmen senare, när jag stod vid kassan i den lokala mataffären för att betala, stapplar nästa tant in och frågar högt och ljudligt om hon kan stå parkerad för en garageutfart. Själv tyckte hon det skulle kunna gå bra, bara hon satte på sina varningsblinkers. Kassörskan sade att henne gjorde det inget, men de som använde garaget skulle kanske bli lite upprörda.
Tanten frågade då om hon kanske kunde putta till bilen framför, för att själv få plats, och beslöt sig för att göra precis det. Med varningsblinkers tog hon först lite sats och körde mot bilen framför sig. Inget hände. Då backade hon, ökade gasen och smällde på lite hårdare på bilen framför, som flyttades några centimeter. Resultatet gladde tanten, och hon tog återigen sats för nästa attack.
Jag gick därifrån, jag ville inte vara i närheten när hon började rota i sin rullande väska.

Den rullande väskan har i vissa fall bytts ut mot rullatorn, ett väl så viktigt vapen speciellt för tanter som bara går runt kvarteret lokalt, ibland med bajsande hund ibland utan. Rullatortanterna väntar länge vid ljusstyrda övergångsställen, de väntar tills det blir rött. Då går de, med ett stadigt grepp om rullatorn. Antagligen tror de att de inte ska hinna över gatan om de inte går när det är rött, eller också, vilket verkar troligare, har de blivit av med bilen men vill fortfarande vara en faktor i trafiken.

Tanterna själva går rätt orörda genom vardagen, släpande på sina rullande väskor. Då och då trampar visserligen också de i någons hundskit, men på det hela taget tror jag de trivs att vara en del av tantkraften på stadens gator. Där dominerar de, där har de makten.