Åter på Stockholms tråkigaste pendeltågsstation, den underjordiska plattformen vid Södra station. Här, där vintervinden stannat inomhus och dit sommarvärmen aldrig når, där spåren gnisslar extra gnälligt, där svängdörrarna alltid står lite på glänt och viner, där ljudet i högtalarna ekar upp sig så att all information blir till ett mummel, där perrongen alltid ser tom och öde ut även när den fylls med folk. Här kan du lyfta ögat och, istället för reklam, finna en inramad utsikt där träden växer och ljudet av en koltrast når in i perrongens mörker. Det vackra blir alltid vackrare när det ramas in av tristessen.
0 Comments