Farmors nedvikta del 4

När vi åter möter Judit är det sensommar 1926. Judit går med magen i vädret, fast inte stolt, utan med den skam som samhället la på flickor vid den tiden. Herman förnekade inte sitt barn, långt därifrån, han älskade barn – åtta stycken hade han ditills – och han var inne på sitt andra äktenskap. Skilsmässa var inte aktuellt, allt sånt var besvärligt. Varför kunde inte kärleken bara få finnas? Han ville ha allt i ett jämnt flöde – Passion förförelse barn! Många barn!
Judit kände sig lurad, förvirrad. Hon var dessutom, så här några veckor före nedkomsten, djupt deprimerad. Prästen i Konga, den by där hon undervisade Hermans barn, hade utropat sin skam över Judits tillstånd, och sett till att hon inte skulle få undervisa igen till hösten. Den omtyckta lärarinnan hade körts från byn som en pestsmittad utan möjlighet, makt eller medel att värna sig och sitt.
Antagligen funderade Judit mycket över hur hon skulle ta sitt liv. Till slut beslöt hon att det skulle ske genom ett hopp från något högt, och det högsta hon kunde komma på var tornen på Lunds domkyrka. Så dit reste hon denna sensommardag 1926, för att ända det hela med ett steg ut i intet. Men nu blev det inte så.