2 augusti 1932 Lysekil
(han skriver om Isadora Duncan)
. . . och nu kommer lilla vildanden själv lika betagen i denna stora underbara människa. Jag behöver väl inte bedyra att din siamesiska tvillingbroder gladdes av detta ljuvliga budskap. . . . . Begriper du nu hur meningslöst det skulle vara att springa bort ifrån varandra, ”bryta med varandra”, glömma varandra, hur går detta till överhuvudtaget??? Det är lite svårt att komma ifrån sin egen skugga. Förutsatt att solen skiner. Och det gör den nu, lilla Judit, starkare än någonsin. Den tindrade mellan raderna på ditt brev. Att det finns molntrasor på himlen, det vet vi och det bör vi räkna med. Men på natt följer dag och varken magi, trolldomskonster eller besvärjelser kommer att kunna släcka solen. Det är lönlöst och meningslöst att försöka. Jag varken vill eller kan bli kvitt dig, lika lite som Isadora Duncan. Om du sedan ber mig att upphöra att skriva brev till dig mera och såra dig med sanningar som dessa så vill jag göra dig till viljes, men det förändrar inte faktum. Jag älskar dig Judit, har alltid gjort det och kommer alltid att göra vad som än händer och sker. Finner det nästan banalt att behöva tala om en sådan sak som du känner till och vet lika bra som jag själv.
0 Comments