Viskadalen 17 november 1932
. . . Du inbillar dig väl aldrig ett ögonblick att jag skulle vilja bryta med dig, sudda bort dig ur mitt minne och tillvaro?. . . . . . Men jag vill inte på några villkor göra någon beroende av mig. . . . Den där gamla på-tu-man-hands-isoleringen, som kolporterades ut som livets mål och mening, det är för mig nu den mest kvävande och unkna idyll, som jag någonsin kan tänka mig. Jag tycker det är en smula bistert med dig, uppriktigt talat. Med ditt känsloliv. Det är vackert att skåda ett hav i storm – men jag vet av egen erfarenhet att det kan vara mindre trevligt att driva omkring i en liten bräcklig farkost mitt i vågsvallet. . . . . . Men så starkt, så stort, så suveränt och befallande som ditt känsloliv nu är, så blir det nog ingen lätt sak att söka bagatellisera det och få det att lyda några snusförnuftiga bud och stadgar. . . Jag skulle bett dig att söka ta det hela mindre högtidligt, att låta detta vara detta, att inte i onödan göra några problem av erotiken, att lägga dig till med en liten liten dosis sund medicinarcynism. Jag kan inte tänka mig att kärlekens höga gudinna skulle uppta det illa. Hon är väl ingen sadist heller.
Lev väl, lilla vildanden
Din tillgivne Bertil
0 Comments