Ibland utvecklas saker från ingenting till allt, helt av egen kraft. Jag är på landet och spettar upp en sten samt murar en brunn. Hela dan. Stenen rör sig inte ur fläcken. Murningen verkar dock hålla. Spettar lite till. Äter ett hallon. Spettar. Tar en plopp. Tar två plopp. Spettar.
Hallon. Plopp. Spett. Hallon. Plopp. Spett. Hallon. Plopp. Svett. Hallon. Ploppstopp. Spett.
Djävla spett. Djävla sten. Hämtar lite center och lägger i bakfickan. Spettar ett hallon och tröttnar och sätter mig vid datorn. På kvällen är det aningens kladdigt i baken, kollar jeansen. Det är en liten kolakladd högst upp som jag torkar bort med vatten, och då ser jag en fullkomligt utplattad center i fickan. Förvånansvärt hur platt en center kan bli, tänker jag, och slänger den samtidigt som byxorna får torka över en stol och jag sätter mig vid datorn igen. Något klibbar åter i baken, det är en liten liten kolakludd som fastnat på skrivbordsstolen. Hämtar ett papper doppat i varmvatten och löser upp den, klämmer åt och vatten skvätter över hela golvet.
Förvånansvärt hur mycket varmvatten det ryms i lite hushållspapper. Hämtar mer papper och försöker suga upp det vatten som hamnat på golvet, men hushållspapperet fastnar i nåt. Där ligger allt centerkolakladd, antagligen neddroppat under en längre tid. Förvånansvärt hur mycket kladdig kola det ryms i en liten center.
Det är också förvånansvärt att en liten hushållspappersbit med varmvatten rymmer mer vatten än motsvarande torra bit kan suga upp. Nånstans mellan hushållspapperet och golvet förökar sig vattnet ungefär hundra gånger.
Jag går byxlös ut i natten och bestämmer mig för att nu, nu ska stendjäveln upp.
0 Comments