Idag är det den första dagen som min pappa inte äter tårta på sin födelsedag. Det skulle varit den 81:sta i ordningen. Lite drygt 81 år sedan som min farmor i dörren upp till domkyrkotornet, och tog färjan över till Köpenhamn.
Jag tände ett ljus i Katarina kyrka och tog en sväng förbi minneslunden, förbi den plats där en liten jordedel av honom finns kvar. Han fattas mig.
Jag tar mig till ett café och beställer in en tårta, det blir choklad med vispgrädde. Pappas favorit. Den smälter i munnen, precis som den ska, och jag ska just till att ta den sista tuggan, när jag hejdar mig och lägger tillbaka skeden på fatet. Den sista smulan får vara, idag.
Den sista biten, pappa, den är till dig.
Farfar är helt klart ute och kollar läget ganska ofta, han känns närvarande lite då och då. Han är säkert tacksam över smulan som han såg dig lämna.