Klockan slår sju. Ibland.

Vi hade en klocka i mitt barndomshem som alltid slog för oss.
I början hade klockan på min barndomsvägg en timvisare, en minutvisare och plingade varje halv och hel timme. Med åren blev den hes, plinget blev mer ett surr. Men så länge jag bodde hemma visste den hur många gånger den skulle surra. Med åren försvann en minutvisare, men det gjorde inte så mycket för när vi barn var utflugna så var inte minuterna så viktiga längre, och surret stämde fortfarande med heltimmarna.
Numera klämtar klockan lite som den vill, oftast sju gånger varje halvtimme, vilket inte gör så mycket det heller, för få hör den längre. När den sporadiskt blir uppdragen klämtar den iväg sina surr, ibland för mig, ibland för döva öron, oftast för ingen. Nyss slog den halv sex. Sju gånger.