Geneve 12 maj 1932
Kära lilla vildanden.
Tack älskling för hjälpen. Den kom som från Gud. Med stort G. Jag var pank och fågelfri, och pingsten närmade sig med sjumilasteg. Men till det undersköna Italien bär det ingalunda iväg denna gången. . . .
. . . I Schweiz är ju allting så ut och beräknat. Ett turistland på gott och ont, mest ont. Dyra priser, många bondfångare, tillgjorda människor. Hotellatmosfär. I Frankrike är naturen ännu orörd. Tiden har drömt sig kvar sedan fordomsdags. Människorna är allt fortfarande människor, följdaktligen blir jag fransman under pingstlovet. Vi har funderat ut en lagom sväng som vi gott kan hinna resa igenom och avnjuta. Små underliga bondbyar, må du tro, envåningshus så låga att man lätt kan hoppa över dem bara man befinner sig vid gott humör.
Ditt sista brev var sorgesamt, lilla vildanden. Du låg och grät och vätte ner kameleonten alldeles förfärligt misstänker jag. Inte göra så!!! Du inbillar dig väl inte att jag går här nere och suckar under av din bekantskap? Men det är sådana där små böljevalser i ditt inre som kommer och går. Det tillhör själva livsrytmen hos dig det där: himmelshoch jauczend, zum Tode betrubt. Du är ett Naturbarn, och ett mycket vackert sådant. Du får försona dig med ditt öde, att inte vara som många av de andra, halvdöda och imbecilla. Allt liv är oro och kamp. Gudskelov! Konsten är bara att kunna organisera det till en seger. Du är på god väg.
Men nu ska tusan sitta och livsfilosofera. Idag har stora Sommaren kommit till oss. Det är svårt att säga vem av oss dödliga som är gladast, vi eller fåglarna eller blommorna. Oh, Judit la vie est bonne aujourdui. . . . . . .
EN GLAD OCH GOD PINGST !!!
Din tillgivne Bertil
PS. Stackars lille Gunnar som blivit så sjuk. Hoppas allt går lyckligt. Kyss honom på pannan från mig. DS.
0 Comments