Viskadalen 23 januari 1933
Försök att tro mig – trots allt – när jag säger att jag inte har den ringaste lust och inte den ringaste tanke på att vilja sudda bort dig ur mitt medvetande. Hur kan du ge dig till att fantisera över någonting så perverst. Du gjorde mig god och glad, frisk och stark, när du skötte om mig därnere, för mig står du alltid som sköterskan, som den moderliga skyddsanden. När jag tänker på oss och vårt är det a l l t i d med en tacksam glädje, Judit. . . Vår Lundatid ligger i ett betagande vackert skimmer från början till slut, om den nu någonsin kommer att ta slut. Vilket jag betvivlar. Åtminstone för egen del. Det är därför jag pinas ända in i själsdjupen av din misstro. Att jag skulle se ner på det hela som ”eine alte Geschichte”, som inte längre har någon aktualitet. Tänk på att det inte bara var du utan även jag som var med. När jag hör dig prata så där, då får jag en obetvinglig lust att bums resa ner och gräla på dig, kyssa dig och smeka dig till ro. På mindre än en halvtimme skulle du vara densamma som förr och bara ha ett litet leende till övers för alla dumma misstankar som kommer smygande sig på dig i ensamheten. . .
. . . Kärleken. Ingen är mer rädd för den än jag, lilla vildanden. Jag vet faktiskt inte någon konstigare prick än mig själv i detta fall: som beundrar, avgudar, älskar kvinnan, antingen det är frågan om min Mor, dig eller någon annan, som är mer beroende av dem än av både luft och ljus, som känner sig stå i en stor och evig tacksamhetsskuld till henne – men blir skrämd, så snart man upptäcker att någon verkligen älskar en på fullt allvar! Och sedan: skibet gaar videre. . .
Jag lider av det, förstår du. Innerst inne är jag ju en trofast natur, som vill komma in i ett stort och starkt och klippfast förhållande till denna underbara varelse, som heter kvinnan, som jag när som helst är beredd att betrakta som jordens – och min – medelpunkt. Men det är nog långt dit. . . . . . . .
1000 hälsningar din Bertil
PS. Det är möjligt att jag kan sälja ditt Hermodskvitto. Pianot däremot får nog vänta en liten stund. Ska nämligen börja köra bil och då behöver jag guldet till att lappa ihop folk med. Allt annat att förtiga.
0 Comments